...

halva jag dog me bilen,

jag lever men mkt mer än så är det inte..

alla är så glada att jag överlevde utan skador

så skönt, kroppen lever men mitt sinne, känslor

hela jag är bortdomnad och allt annat är bara en fasad..

alla säger ja men sandra de e ju bara en bil, men jag har kämpat

stenhårt för allt det, har inte vart ledig på hur många år som

helst och jag jobbar ihjäl mig men ändå ska jag bara

förlora allt på 2 sekunder.. de funkar inte längre, känslorna är borta

Orka kämpa mer!

Saknar er som får mig å må bra, ni som verkligen såg hur allt låg till..

men de e lönlöst för ni är också borta.. En del finns kvar som

betyder hur mkt som helst och ett sms från er höjer min värld men ni

förstår inte det, kan inte förlora er också.. och

samidigt tror jag att jag skrämmer iväg er, hur ska ja lösa

problemet när det är jag som är det?