Nu är det bara två stycken kvar, de andra försvann för

ett par dagar sen. Det börjar bli ensamt och snart biter kylan tag

i varenda del av det tunna skyddet

av näver som omger min kropp. Detta händer varje år,

enda sen jag vart liten och jag minns när de första knopparna

brast och va ont det gjorde men de är

ändå härliga minnen.

Nu faller de sista löven från min kvist och nu är jag ensam

kvar i mörkret. Jag längtar till våren, värmen, sällskapet och

ljuset som sakta för oss emot framtiden, en framtid där mörkret

åter igen kommer att omsluta

mig men också där hoppet och nytt liv föds (2008)