som vanligt :P

Under för många år va du den enda fasta punkten,

livet ändras snabbt och man blir förvirrad,

man vill våga tro att sanningen kommer ur

folks munnar och fast jag vet att lögnerna flugit

ut ur din så hoppades jag att du för sista gången

och enda gången skulle tala sanning,

jag såg in i de där ögonen som ja kände en

gång så jäkla väl å ställde frågan, utan att tveka,

utan att andas emellan såg du in i mina ögon och åter

igen ljög du mig rätt upp i ansikten.. skillnaden denna

gången var att det berörde mig inte, jag visste det hela tiden,

ville liksom bara kolla om de var som jag trodde.. Förklara

tom att jag inte brydde mig bara du tala sanning, du fortsätte att

ljuga, knepigt de där hur folk beter sig, nästan lite komiskt..

Frågan är om du fortfarande trodde att jag brydde mig så du

kände dig tvungen att svara som du gjorde eller om du bara

gjorde det som du var van vid, ljuga folk rätt upp i ansiktet..

Men..

Det som är skönt är att nu slipper jag undra hurvida jag kan lita

på dig eller inte, inte för att jag någonsin behöver lita på dig men jag

tycket lite synd om de människor som gör det, för ljuger du och

sviker dom lika mycket så skapar du bara väggar runt omkring dig

och då blir du till slut fast i något som du inte kan ta dig ur..

Jag hoppas inneligt att du kan hitta ro i dig själv för att

inse att du inte behöver ljuga för att folk ska tycka om dig, för de

kanske folk gör ändå, jag lägger ingen som helst

energi på att vara bitter, arg, ledsen eller annat sånt

för de är du inte värd, du är värd all lycka som du kan hitta men

först hoppas jag att du finner dig

själv i det som du så tydligt tappat bort!