Livet sjunger i både moll och i dur!

ja då va de la dags igen.. ett långt inlägg verkar de bli så du som inte pallar läsa borde faktiskt sluta nu :P

Fick jobbat idag, de va så grymt skoj så ja vet inte va ja ska ta vägen.. Egentligen va de inte direkt skoj å komma tillbaka till jobbet så men den känslan att de behövde mig, att jag uppfyllde en mening, inte direkt stor men en liten och för mig betydelse full mening.. De gamla kände igen mig, frågade vart ja varit å blev jätteglada över å se mig! Bara en sån sak, inte jobbat där på 2 månader och de kommer fortfarande ihåg mig och saknar mig, de känns bra.. Då har man gjort något bra för dom känns det som!

Annars e de som en dimma egentligen, vet att de låter fjuttigt å beskriva det så, men va fasen, inte för att söka sympati men ja e trött på min situation och möjligheterna till att förändra den just nu är inte direkt stor.. Ja sitter i en liten mysig lägenhet i staden som ja växte upp i och tankarna att flytta tillbaka till vbg finns men den känns inte direkt aktuell heller.. Har vart arbetslös i snart 2 månader och om ja hade haft rätten till a-kassa så hade ja kunnat få jobba, men icke.. jävla skitsystem som sverige har egentligen, men woho nästa månad så, då borde det hända saker! Dock borde de på arbetsförmedligen lära sig svara på mail, har skickat 3 stycken de senaste dagarna och de svarar som vanligt inte.. blä att ja inte fick jobbet på fritidsresor, då hade ja varit ute i världen nu å sluppit allt hemma!

För att inte bli mer galen än va ja e så försöker jag göra saker iaf, skriva ner va ja gör å vilka ja träffar så man kan titta tillbaka på dagarna sen å kanske känna någon form av meningsfullhet, fast de blir svårare och svårare å känna sig betydelsefull och svårare att känna att livet betyder något! Har iaf ganska mycket aktiviteter på kvällarna, dansen och innebandyn tar upp mycket tid vilket känns skoj men även det ger stor frustration..

På innebandyn vill inte alltid lungorna, de bränner som tusan i ryggen och ja inser ju mer ja springer att ja måste hämta ut medicinen innan de går sönder igen, fast de e hela tiden en träning till eller en match.. Vi måste få till sammanhållningen också, på senaste matchen lacka ja ur å sa som ja tyckte till laget så får hoppas att de blir bättre, vi kommer aldrig kunna spela bättre om vi inte sammarbetar..

Bugg, denna förbannade aktivitet som teza fick mig att börja på har skänkt så otroligt mycket glädje, men sen några veckor tillbaks känns det bara konstigt att gå ut på dansgolvet.. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man kämpar där ute för det liksom inte räcker till, en del eller egentligen bara en person har växt sig fast som en tumör i huvudet av frustration.. Personer som säger saker men sen bara skiter i det som dom har sagt och låtsas som man är luft, man liksom inte betyder något å man duger bara när det passar en annan..

Jag är en person som försöker behandla alla jag möter med respekt, oavsett hur de ser ut, var de kommer ifrån. Jag hoppas jag påverkar människor på ett sådant sätt som gör att de blir glada och vill lära känna mig mer! Att hjälpa människor och ställa upp har blivit en grej som folk gärna utnyttjar hos mig tydligen, å då blir frågan duger jag bara när ni kan få det ni söker ifrån mig och kommer du finnas där när jag behöver dig?

Jag vet inte vad jag vill me livet, fasen ja e 23 bast å har inte åstakommit någonting egentligen,

Vart kommer jag vara om ett år? Lever jag? Bor jag kvar? Har jag kvar mina drömmar? Finns du i mina tankar?

Om jag skulle dö imorgon, skulle du tycka att du har funnits där för mig när jag funnits där för dig?

Ja som ni fattar e de tusen saker i huvudet å ja känner att ja måste komma bort ifrån den här staden även om det bara är för ett dygn eller två.. Saknar killarna å naths, tiden i Lillgården.. Där kunde man vara, där betydde man något!

Så e de! Å tolka det som gnäll eller vad som helst.. men har ni alltid strålande perioder i livet isf?
Isf får ni dela med er! =)