jag stressar sönder, pressen är total och de känns som om
att man måste hela tiden fjäska för folk och jag pallar inte,
pallar knappt me mig själv och dagen kan inte komma
tillräckligt fort.. Hatar att inte kunna ringa dig,
hatar att inte ha möjligheten till din visdom när
den verkligen behövs som mest!
Jobbar, packar, jobbar, packar!
Tankar, känslor och stress!
De va inte så här de skulle va..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar