Livet känns som en enslig väg,

man kör och kör utan att egentligen

reflektera över vart man är på väg..

När de för lite mer än 2 år sen tog slut bestämde jag mig,

jag ska gå färdigt utbildningen och sen undvika och göra

någonting som gör så att jag vill stanna kvar i staden med

alla minnena.. Och då jag i april fattade det värsta beslutet

någonsin så fanns det ingen återvändo, jag måste åka..

Nu många månader senare är jag fortfarande kvar,

jag kör fortfarande på samma ensliga väg och jag vet

inte vart jag vill, jag vet bara vart jag inte vill..

Men att vara kvar i staden och ta tag i minnena,

känslorna och alla tankar är nog nyttigt och lika bra

eftersom jag inte verkar kunna ta mig härifrån.