tänkar inlägg!

Ett år har gått, kan inte ljuga å säga att det inte känns,
klart som fan de känns, det helvetet som var då va inget
roligt att leva i.. Jag fick en egen lägenhet
till slut, de är den som jag är i nu, förstår inte varför jag
så desperat söker mig någon annanstans, varför min själ
och sinne är så oroliga, det jag va rädd för förut skrämmer
mig inte längre, jag vet att du (inte exet) kan komma åt mig längre!!
lägenheten är ändå en fast punkt i mitt liv, gillar ja det,
ja såklart, men den som vet varför jag hellre är någon annanstans
kan ju svara på det, jag är totalt lost!

Nått som många inte vet om mig är att när jag var liten hade jag
i många, många år svår seperationsångest
ifrån min mamma, jag klarade inte av att vara längre perioder
hos de stödfamiljer/fosterfamiljer som vi bodde hos,
jag klarade inte av att åka med på skolresor där det innebär
att man skulle sova borta, kunde inte ens sova hos en kompis
som praktiskt taget inte bodde längre än 300 meter ifrån
där jag bodde.. Detta är i stora delar delar bara suddiga minnen,
minnen där tidsperspektiv kanske inte stämmer, åldern
är jag osäker på minns bara att de va ett helvete!

Och jag tror de var när jag kom ifrån den andra stödfamiljen/fosterfamiljen
så förändrades allt, tror de va runt mellan 6:an och 7:an, bytte skola,
vänner, och allt förändrades, var inte längre rädd för att sova
borta, jag visste att ingen mer än jag kunde skydda mig själv och jag
kände mig snarare mer trygg borta än hemma, låter skumt,
och de berodde inte alls på min familj, men gillade plötsligt att
åka iväg på de läger som kyrkan annordnade och en sommar
var jag borta på 2 olika lägerveckor minns jag..

Hur detta hör ihop vet jag inte, jag gillar inte mina tankar
när jag är rastlös, just nu är jag inne i en tänkarperiod,
har vart ifrån en del vänner för länge som får mig på
bättre tankar när självkänslan och min egen självkännedom
sviktar de gör den ganska ofta iaf självkänslan, jag har
bättre självkännedom är dom flesta, snarare nog den bästa
i hela världen, ingen kan se på sig själv så klart som ja kan se
på mig själv..

Jag vill fly, inte vakna upp som sandra, inte vakna upp alls,
alla alternativ låter lockande i mina öron, trots de gillar jag
allt jag sysslar med, alla vänner, och min underbara familj,
men jag förstår inte varför jag tvunget måste hata mig själv,
mitt utseende och mitt förflutna så mkt att jag skulle vilja
göra allt för att börja om någon annanstans, glömma allt annat
förutom de som står mig riktigt nära, utan er skulle jag inte leva alls!

Är jag dum i huvudet?
Dum fråga

Skulle jag behöva prata av mig? Troligtvis ja, för å bearbeta
all skit som man vart med om..

Kommer jag göra det? Nä jag gör som alltid å försöker glömma,
leva livet, å se de positiva i livet.. svårt ja, omöljigt, nej!

Är de värt det? Det återstår å se..